Runstenar

Runornas hemligheter

Våra runinskrifter är de äldsta originaltexter vi har på svenska. De äldsta runinskrifterna vi känner till är från 300-talet, de flesta är från vikingatid och medeltid. Runornas uppbyggnad talar om att de konstruerades för att ristas i trä och i Sigtuna finns fynd med runinskrifter på ben, horn, metall och trä. Troligen användes skriftspråket flitigt. Många revbensbitar med hela eller delar av runalfabetet har hittats i Sigtunas svarta jord. Kanske är det rester av någons önskan att lära sig att skriva, någon som övat sig på att skriva futharken genom att rista det om och om igen på något överblivet ben.

Runstensjakt i Sigtuna

Den som vandrar runt i Sigtuna stad möts av runstenar på många platser. Flera stenar har hittats inmurade i kyrkor och bostadshus, men en och annan finns faktiskt kvar på exakt samma ställe där den en gång ristades för mer än 1000 år sedan. Detta gäller i än högre grad de runstenar som finns i andra delar av Sigtuna kommun.

Vardagens runor

Runor och magi

Adoptera en runsten

Längtan efter att få skriva

Runinskrifterna följer ett speciellt mönster. De berättar om människors relationer. En eller flera namngivna personer vill minnas någon som dött. Ibland berättas om resor som den döde gjort och ofta avslutas texten med en kort bön som ”gud hjälpe hans ande”. Runstenarna restes där många kunde se och läsa dem – längs färdvägar, vid broar, vid ”entréer” till ägor och vid samlingsplatser. I Sigtuna kommun finns 170 kända runstenar och bara i Sigtuna stad kan man se och läsa ett 20-tal stenar med skrifter som är 1000 år gamla!

 

Hör Sigtuna museums arkeolog berätta om spännande fynd från Sigtunas svart jord:

  • Arkeologen berättar - Vårt första kärleksbrev?

  • Arkeologen berättar - Kammen med Knut

  • Arkeologen berättar - Frid vare med dig

  • Arkeologen berättar - Myntet från det Samanidiska imperiet

Fakta: Runor

Runorna dyker upp redan på 100-talet efter Kristus och det mesta tyder på att de var ett svar på romarnas skrift, som de egentligen imiterar. Runraden hade vid denna tid 24 tecken och användes inte bara i Norden utan också av andra germansktalande folk som goterna och anglosaxarna. Föremål med runinskrifter finns därför spridda över stora delar av Europa. Vid vikingatidens inträde blev dock runskriften en ren nordisk företeelse och man skapade då en ny variant som endast innehöll 16 tecken. Detta svarade inte alls mot de ljud som fanns i språket utan de flesta runor måste stå för flera ljud. Runan för t användes t.ex. för t och d, medan u-runan förutom u även kunde återge o, y och ö.

Hämta gärna en karta över alla runstenar på Turistbyrån.

Läs mer här:

Om runfynd i Sigtuna på raa.se

forskning.no

huffingtonpost.com

Ingen annan plats i världen har så många runstenar som Sigtuna stad, men det är samtidigt svårt att säga exakt hur många de är. Siffror mellan 15 och 25 brukar nämnas, men räknar man alla små fragment som har hittats blir antalet faktiskt långt över 40. Från hela Sigtuna kommun känner vi mer än 170 runstenar, varav de allra flesta fortfarande finns kvar att titta på.

Runstenarna är minnesstenar som de efterlevande reste för att bevara minnet av en nyligen avliden familjemedlem. Ibland restes de i anslutning till gårdens gravfält, men vanligare är att man valde ställen där människor färdades. De runstenar som ännu står på sina ursprungliga platser finns ofta intill vägar och gärna där land- och vattenvägar möttes, vid broar och vadställen eller hamnar och färjelägen. Genom att runstenen höjde sig över omgivningen visade den på långt håll var färdvägen gick eller vadstället låg.

Den mer än 3 meter höga runsten, som idag finns i parken vid Skånelaholm (U 323), stod ursprungligen vid Sälna bro i Skånela vid vägen mot Vallentuna. Av den långa runtexten framgår att det här har funnits en bro redan under vikingatiden och att man tänkte sig att denna skulle vara för evigt:

”Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårdslagen, bred, efter den gode.”

Sälnastenen har en mycket enkel ornamentik och tillhör den grupp av runstenar, som restes i början av 1000-talet när runstenstraditionen kom till Uppland. Ofta har de långa och innehållsrika texter och den nyligen introducerade kristendomen är framträdande genom kors och böner. ”Gud hjälpe hans ande och själ, förlåte honom brott och synder” står det t.ex. på denna sten.

Runmästaren Fot

En annan imponerande runsten är Näsbystenen i Odensala (U 455), som är nästan lika hög som Sälnastenen. Den står på kanten av en höjd intill den gamla vägen mellan Sigtuna och Odensala, men ristningen är inte vänd mot vägen utan mot dalgången nedanför och det är tydligen från detta håll som stenen är tänkt att ses. Den är rest av Ingefast till minne av hans föräldrar, Torkel och Gunnhild, som ”båda drunknade”. Vem som ristat runorna nämns inte, men av stilen ser man att den måste vara utförd av en av dåtidens skickligaste runristare, som bar det lite egenartade namnet Fot.

Förmodligen är det också Fot som har svarat för de ristningar som finns på ömse sidor om Garnsviken vid Norrtil (U 411) och Rosendal (U 412). I sluttningen nedanför den förstnämnda stenen kan man fortfarande se resterna av en stenbrygga och förmodligen fanns det under vikingatiden en färjeförbindelse över sundet, där de ristade stenarna har fungerat som landmärken. Också den som närmade sig Sigtuna norrifrån möttes av en runsten, som bör ha stått vid själva stadsgränsen (U 393, se nedan).

Frisernas Gillebröder och runristaren Torbjörn 


På kyrkogården vid Mariakyrkan står en liten runsten (U 379), som kanske inte ser så mycket ut för världen, men som berättar en hel del om Sigtunas äldre historia. Den är rest av ”Frisernas gillebröder” till minne av deras gillebroder Torkel. Friserna kom från Nordsjökusten i dagens Holland och Tyskland. De var kända som sjöfarare och handelsmän och gillet var en sammanslutning för ömsesidigt skydd och hjälp. De frisiska gillebröderna har låtit rista ytterligare en sten i Sigtuna stad, som i dag finns inne på en privattomt intill Prästgatan (U 391).

Den är tillägnad en man vid namn Albod, som enligt inskriften varit Slodes felagi. Ordet felagi kan översättas med ”kamrat”, men avser egentligen någon som man har gemensam egendom med. Ordet lånades in i engelskan under vikingatiden och lever i dag vidare i det engelska ordet fellow.

Båda friserstenarna är signerade av en ristare som hette Torbjörn. Han var inte någon särskilt skicklig runristare när det gäller det tekniska utförandet och högg ganska ojämnt med valhänta linjer. I gengäld behärskade han runorna mycket bra och var noga med stavningen. Hans ristningskonst var ganska säregen och det är därför inte svårt att se att den runsten som sitter inmurad högt upp i väggen på S:t Olofs ruin är ristad av honom. Här nämns ordet matunautr ”följeslagare, matlagskamrat” och det är mycket möjligt att denna sten också har något att göra med det frisiska gillet.

Kanske har Torbjörn varit frisergillets specielle runmästare. Han tycks inte ha rört sig särskilt långt utanför staden, men man kan känna igen hans karakteristiska stil på ett antal runstenar i Haga, Vassunda och Knivsta norr om staden. Tidigare trodde man att Torbjörns stenar hade ristats i slutet av 1000-talet, men allt talar för att de i stället tillhör den första hälften av århundradet och att han har varit något av en pionjär i området.

Runstenar och kyrkor

När runstenarna restes fanns det förmodligen ännu inga kyrkor i Uppland utom möjligen i Sigtuna stad, men ändå finner man i dag många runstenar i och vid kyrkor. Det beror dels på att runstenar har använts som byggnadsmaterial när stenkyrkorna uppfördes på 1100- och 1200-talen, men också på att vissa kan ha byggts på gamla samlingsplatser där det funnits runstenar sedan tidigare.

Den som vill se många och lättåtkomliga runstenar kan faktiskt nöja sig med att åka runt bland kommunens kyrkor. Vid de allra flesta finns minst en, men ofta flera runstenar. Vid Vidbo kyrka står exempelvis en sten som är rest till minne av en man med det egenartade namnet Vinaman, som dog i Boge på Gotland. Stenen är ett verk av den kände runristaren Åsmund Kåresson, som har utfört flera av runstenarna i kommunen. En av dessa hittades så sent som sommaren 2012 när man lade om kyrkogårdsmuren i Odensala kyrka. Stenen är bara ett fragment, men den har bevarat ristarens namn och en del av en bön där bland annat ”Guds moder”, det vill säga jungfru Maria, har åkallats.

I väggen till Husby-Ärlinghundra kyrka finns en liten runsten inmurad, där vi kan läsa att ”Björn, Finnvids son, lät resa denna sten efter sig själv”. Detta låter kanske inte så märkligt om vi inte visste att han har bott på gården Älgesta strax intill, men att han hade sina rötter i Danderyd utanför Stockholm. Vid Nora i Danderyd finns nämligen en stor runhäll som han låtit rista till minne av sin bror Olev och där vi får upplysningen att ”Denna gård är deras odal och ättarv, Finnvidssönerna på Älgesta.”

En del stenar är resta över personer som har begett sig utomlands. ”Han dog också bland grekerna” står det exempelvis på en runsten vid Skepptuna kyrka (U 358, bilden ovan). Den som färdats allra längst var dock den Torsten, vars runsten upptäcktes 1990 i samband med arbeten för de nya landningsbanorna vid Arlanda flygplats.

Torsten var en av de många som for österut med vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I Mellansverige finns ett 25-tal stenar resta till minne av personer som deltagit i denna färd, som fick sitt olyckliga slut i det fjärran Särkland i trakterna av Kaspiska havet. Torstens runsten finns nu att beskåda i gången mellan terminal 2 och 3 på Arlanda.

Numret på runstenen

I Sverige har varje enskild runsten och runhäll fått ett eget nummer. Numret börjar med en bokstav, som anger i vilket landskap runstenen står. I Uppland heter alltså alla runstenar U XXX (nummer). Nyfiken på mer? Läs mer på: www.raa.se

Hitta runstenarna i Sigtuna här!

Häfte att ladda ned: Följ med på en vandring i runornas Sigtuna.

Denna text av Magnus Källström är även publicerad i Sigtunaguide 2016.

Det är lätt att tro att runor bara var något som man högg i sten när någon hade dött, men förmodligen var det betydligt vanligare att de ristades i trä eller ben. Runorna var nämligen som vilken skrift som helst och användes för mycket mer än minnestexter. De allra flesta av dessa vardagliga texter har sedan länge försvunnit, men i Sigtuna har man hittat en hel del föremål med runor som berättar något helt annat än det som står på runstenarna.

Det första fyndet gjordes redan 1911 av en person som grävde i sin trädgård och hittade en rund koppardosa, som vägde hela 2 kilo och var fylld med något som ska ha liknat gammal kaffesump. Innehållet hamnade på sophögen, men dosan kom så småningom till Historiska museet där man upptäckte att den bar en lång runinskrift, som avslöjade vad innehållet hade bestått av.

vågskål brons 014

Runorna berättar nämligen om att Djärv hade fått ”dessa skålar” av en man från Samland eller Semgallen på andra sidan Östersjön. Med ”skålar” avses här en hopvikbar våg, som användes för att väga silver. Inskriftens Djärv har alltså förmodligen varit en handelsman. På dosan finns dessutom ett par versrader på det svåra versmåttet drottkvätt. De lyder i översättning: ”Fågeln sönderslet den likbleke rövaren. Man märkte på asgöken (dvs. rovfågeln) hur den svällde.” Förmodligen var versen avsedd att hålla eventuella tjuvar borta. De flesta föremål med runor från Sigtuna har faktiskt påträffats vid arkeologiska utgrävningar under de senaste 25 åren och sammanlagt känner vi idag till mer än ett hundratal sådana inskrifter. En del finns på kammar, bennålar och metallamuletter, men huvuddelen är ristade i obearbetade djurben. Man har ofta föredragit revben som ju har breda plana ytor och det var lättast att rista i benet när det var färskt. Förmodligen har många av runtexterna tillkommit i samband med måltider. Ibland kan man också se att det är olika personer som har ristat på ett och samma ben.

Kungabenet runben, foto Sigtuna museum

På ett revben från kvarteret Trädgårdsmästaren står det på ena sidan att ”Mare sände revbenet. Han äger mest rikedom”, på vilket någon annan har svarat: ”Kungen är givmildast på mat (eller: den bäste mannen). Han äger mest rikedom. Han är tilltalande.” På benet finns också kvinnonamnet Åsa och kanske var det hon som var mottagaren av meddelandet och den som skrev det dräpande svaret. Man kan lätt tänka sig en gästabudsmiljö, där mannen Mare vill skryta om sin rikedom och därför skriver ned den nämnda texten på ett nyligen rengnagt ben, som han skickar vidare längs bordet.

Besvärjelser

Inskrifterna kan också ha ett betydligt allvarligare innehåll. På ett 24 cm långt revben från kvarteret Professorn, finns en lång besvärjelse avfattad på vers riktad mot en fruktad feberdemon som man ville driva ut ur en man (eller kanske en liten pojke) vid namn Krok. Band hann riðu, barði hann riðu ”Band han febern, slog han febern” står det bland annat och texten avslutas med uppmaningen Fly braut, riða! ”Fly bort, feber!”. En liknande besvärjelse finns på en kopparamulett som hittades i Sigtuna redan 1931 och här kallas demonen både för ”Sårfeberns böld, trollens furste” och ”ulv”. Med ”sårfeber” avses troligen den fruktade barnsängsfebern, vilket visar att amuletten har burits av en kvinna.

Runundervisning

Sigtuna är en av de få platser, där vi faktiskt kan se konkreta spår av hur man lärde sig skriva och läsa runor. De exempel på den vikingatida runraden, den s.k. futharken, som mer eller mindre felfritt finns inristade på många runben kommer förmodligen från en sådan situation.

Runsyllabarium_Gabriel_HildebrandSigtunaMuseum

Det märkligaste föremålet är dock en rund trätrissa från kvarteret Professorn, som är täckt med runor på alla sidor, men där det mesta av texten inte ger någon mening. I stället består den av stavelser, som visar hur konsonant- och vokalrunorna kunde kombineras med varandra: fufifafo, þuþiþaþo, ruriraro etc. Att på detta sätt nöta in stavelser är en undervisningsmetod som har sina rötter i antikens Grekland.

”Kyss mig”

Men undervisningen kunde tydligen också vara mer lättsam och hit hörde konsten att lära sig olika typer av lönnskrift. Ett system byggde på att runraden var uppdelad i tre delar, så kallade ”ätter”, och att varje runa hade en viss plats inom respektive ätt. För att göra det lite svårare numrerade man ätterna bakifrån (3. fuþork 2. hnias 1. tbmlr). Sedan var det bara att välja ett sätt att uttrycka detta på, exempelvis med långa och korta streck. Ville man skriva runan r ristade man tre långa streck för att ange ätten och fem korta för positionen inom denna ätt.

Forklaring_sifferuner._Tegning_Jonas_Nordby_None

De meddelanden som döljer sig i lönnruneinskrifterna i Sigtuna bjuder sällan på några hemligheter utan lyder ofta Rað runar ”Tyd runorna” eller Rað-þu ”Tyd du”, vilket visar att de hör hemma i någon sorts undervisningssituation. I en av inskrifterna får man fram den outtalbara runföljden ”krslk”, där ristaren förmodligen har räknat fel på en del av strecken och egentligen velat skriva ”Kyss mik”, alltså ”Kyss mig”! *

Runskrift kyss mig

Runorna kunde också skrivas ihop till mer eller mindre komplicerade bindrunor, som måste lösas upp enligt vissa principer. Från Långgränd finns exempelvis ett ben (bilden medan), där man kan läsa sisasikhsaisasiksais, vilket vid första påseende framstår som mer eller mindre obegripligt. Inskriften återger dock en ordlek som bygger på att runorna sa kan tolkas som flera olika ord. Troligen ska den läsas Se! Sa’s sik sa i sa sik sa i is(i) ”Se! Den som såg sig i sån (dvs. ett stort träkar) han såg sig i is”. Tanken tycks ha varit att vattnet i det stora träkaret var fruset och att personen såg sin spegelbild i isen. Varianter av denna ordlek har tidigare påträffats i runinskrifter från Norge och Grönland.

Langgrand_sisasikhasais-ver2_A ndersSöderbergSigtunaMuseum

En annan typ av lönnskrift, som genomskådades bara för några år sedan, bygger på bindrunor som först ska läsas från ett håll, varefter föremålet ska vändas 180 grader och sedan läsas från motsatt håll. Från Sigtuna finns ett sådant ben där man i en riktning läser raþ och i den andra þat. Meningen blir Rað þat dvs. ”Tyd detta!”.

Professorn bindrunor

Efter att denna lösning var funnen har samma lönnskrift med exakt samma text upptäckts i andra medeltidsstäder både i Sverige och Norge. Ytterligare ett exempel finns också från Sigtuna, men med ett helt annat innehåll. Här läser man i en riktning runorna aul och i den andra kut. Tillsammans kan de knappast tolkas som något annat än öl gott det vill säga ”gott öl”! Förmodligen är detta en runtext som mycket väl kan ha tillkommit i en gästabudssal under festliga former. Ordet öl behöver samtidigt inte syfta på drycken utan kan även avse själva tillställningen (jämför dagens taklagsöl). I så fall blir meningen i stället ”bra fest”, vilket inte är så mycket sämre.

Fynden från Sigtuna ger en spännande inblick i vardagslivet i brytningspunkten mellan vikingatid och medeltid, där runskriften har spelat en viktig roll. Man har märkt sina ägodelar med namn och besvärjt ondskefulla sjukdomsdemoner, men också skickat meddelanden och roat sig med ordlekar och rungåtor.

*Fotnot: “Kyss mig” står det med lönnrunor på benet som är hittat i Sigtuna. Det dechiffrerades 2014 och blev en viral succé, se här huffingtonpost.com

Denna text av Magnus Källström är även publicerad i Sigtunaguide 2016.

Enligt nordbornas egen uppfattning var det guden Oden, som först lärde sig runkonsten genom att offra sig själv till sig själv och hänga nio dagar i ett vindomsusat träd. På ett par runstenar nämns också ”runor de från gudarna stammande”. Själva ordet runa antas ursprungligen ha betytt ’hemlighet’ och man talar gärna ofta om runskriften som magisk. I första hand var den dock ett skriftsystem som användes för att kommunicera med andra människor. Det man skrev kunde vara magiska formler, men lika väl högst vardagliga meddelanden.

Bli runstensfadder och vårda den till kommande generationer! Som fadder ansvarar du för lättare markskötsel och rengöring av och runt omkring runstenen. Nyfiken? Läs mer på www.raa.se

Lämna en kommentar