Tusen år av Vikingaränn

På söndag tävlar tusentals långfärdsskridskoåkare i Vikingarännet. Loppet, världens största i sitt slag, går i år på mälaris med start och mål i Sigtuna. Men hur kommer vikingarna in i bilden?

För tusen år sedan var landskapet i Sverige ett helt annat. Här fanns inga vidsträckta sädesfält, inga tornande städer i fjärran och inga breda vägar utlagda över landskapet. Ville man färdas långt på land fick man ta sig genom djupa skogar med stigar och hålvägar. I ett sådant landskap var vattenvägarna inte bara lättare att färdas på, de måste också ha varit tydligare och enklare att beskriva. I jämförelse med skogen gav de lång och fri sikt. Närheten till vattnet blev därför viktig för människors resor och kontakter såväl under den isfria tiden som under vintern då vattnet låg fruset. Transport av varor över längre sträckor var också lättare att göra med båt eller med släde över vinterisen.

För Sigtuna har vattnet alltid varit centralt. Kung Erik Segersäll som grundade staden sökte en plats att utöva makt ifrån. Han behövde vara på en plats det var lätt att komma till för alla han ville nå ut till, på lagom avstånd från det hedniska Uppsala och vid Mälarens strand. För långväga gäster var vattenvägen nödvändig och från när och fjärran kom båtar inseglande till Sigtuna med stormän som ville spegla sig i den kungliga stadens glans. Det är ont om fynd av båtar från tidig Sigtunatid i Mälaren. I Sigtuna finns inga sådana fynd, men att det var en ständig trafik av båtar till och från staden är inte bara en gissning. En stad som Sigtuna var beroende av omlandet för sin försörjning av ved, matvaror och byggnadsmaterial. Varor som behövde fraktas in till staden. För dessa transporter var vattenvägarna centrala.

I Sigtunas svarta jord finns mängder av spår från livet som levdes här under stadens första århundraden, från slutet av 900-talet fram till omkring 1300. En spännande föremålstyp är isläggen, en typ av vikingatida skridsko. Isläggar tillverkades av kluvna mellanfotsben från ko eller häst. De slipades på ena sidan och fästes med remmar runt skon. Med isläggen tog man inga skär på isen utan man gled fram. För att komma i rörelse användes en stav, kanske järnskodd, att staka med. Bättre glid kunde fås om man gned in läggen med svinister. För att isläggen skulle fungera krävdes blankis, så man får anta att användningen var helt beroende av hur isförhållandena såg ut. Trots detta är isläggar inte något ovanligt fynd. I Sigtuna har man hittat ett flertal och likaså vid Birka. Fynd från Fyrisåns stränder visar på användning långt in på 1700-talet.

 

Hockeyrörens föregångare

Att färdas på isen var ett populärt nöje även under gångna tider. Då användes isläggar och inte skridskor med skena av metall som idag. Isläggarna var tillverkade av mellanfotsbenet från häst eller nötkreatur. Deras undersida var plan och polerad för att de skulle bli snabba. Genom att smörja undersidan med svinister minskades friktionen mer och man kunde åka ännu fortare. På väl bearbetade exemplar var framändan tillhuggen i en snett uppåtriktad spets, så att man skulle kunna ta sig över mindre hinder utan att fastna. Översidan kunde vara orörd eller avplanad, det viktiga var att man fick en bred yta att stå på.

 

God fart även idag

Ibland har isläggarna genomgående hål för fotremmar vid tå och häl, så att de kunde snöras fast. Men då åkaren inte lyfte fötterna, utan istället använde en ispik som man sköt sig fram med, behövde isläggen egentligen inte knytas fast.

Under de senaste decennierna har ett antal praktiska försök med isläggar genomförts. Dessa har visat att man utan några mer omfattande förkunskaper kan uppnå god fart. Då, såväl som nu, underlättades färden dock om underlaget var blankis.

 

Både för barn och vuxna

Den stora mängden isläggar som hittats i samband med arkeologiska utgrävningar tyder på att de varit en populär företeelse med många användare. De förekommer i många olika storlekar och har troligtvis använts av såväl barn som vuxna. Att även kvinnor använde isläggar visar ett fynd från Ipswich i England: Inbäddad i leran, i vad som varit en flodbädd, hittade man ett kvinnoskelett med isläggar alldeles intill.

Idén att använda föremål av ben för att färdas på isen är spridd över hela norra halvklotet. Klimatet sätter en naturlig gräns för dess geografiska spridning. I söder innebär mildare temperaturer att isen alltför sällan är frusen tillräckligt länge. Långt norrut kommer snön ofta samtidigt, vilket gör skidåkning till ett bättre alternativ.

 

Från bronsålder till 1900-tal

De äldsta kända exemplaren av isläggar dateras till bronsåldern. I Skandinavien finns enstaka belägg från folkvandringstid. Vanligt förekommande blir de dock först under medeltiden. I samband med att järnskridskon introduceras i början av 1600-talet kom isläggen att spela en alltmer undanskymd roll. Det finns dock enstaka belägg för att isläggar använts så sent som på 1900-talet.

 

Texten om ”Hockeyrörens föregångare” och nedåt är skriven av  Annica Ewing

Foto: Linus Hallgren, Destination Sigtuna

Lämna en kommentar